min haka lutar tungt mot bröstet och det luktar aqua di parma och svett, en inte helt ogenomtänkt doftsuccé.
Det är dagen efter julafton och julaftonens tidiga morgonpromenad lämnade leriga utslag på mina fin-kängor. De har diskats ordentligt och står och torkar vid den öppna brasan.
Burken med vapenfett står inom en arm-räcknings avstånd men det tar på krafterna när jag sträcker mig långt efter kängorna, inte FAN tänker jag resa mig ut stolen på självaste juldagen.
Ahh, doften slår emot mig och jag tänker, ungdom, diciplin och hämnd. Ett par kängor skall strykas försiktigt och jag tar god tid på mig. Lädret är varmt och fettet smälter och dras in i sömmar och skarvar.
Tur att barskåpet står på hjul, skrattar jag för mig själv, det här kan ta en stund. Så blandas en ny manhattan, utan socker såklart, och jag dricker med vördnad.
Det är då det slår mig, och det slår mig med sådan kraft att jag nästan trillar av stolen.
Var satan är min rökrock!?

