På jakt efter en känsla som flytt

Man kan liksom inte sätta ord på det, hur var det nu jag hade det inuti?
Ibland har man turen att någon annan varit med om samma sak och lyckats uttrycka det i bild.
Här är höstens stora känsla:

 

Årets stora besvikelse, ett rant

Vi väntade, vi hoppades. Dagarna gick och vi stod ut. Det var ett djävla väsen
En käring blev förbannad, en annan förolämpad, en tredje hade slutat bry sig för länge sedan.
Känslorna svallade, vi väntade, vi hoppades.
Framtiden såg trots allt ljus ut, nu skulle det bli ordning och reda igen. Ut med de gamla stofilerna som rörde sig så långsamt att mossa börjat gro på deras norrsida. Framtiden var avskalad, smidig, snabb och demokratisk. Den största reformen för att utjämna klassklyftor sade man.
Vi kunde inte bärga oss, vi väntade, vi hoppades.

Så vaknar en morgon vaknar vi, inte till en ny solidarisk gryning men till konformismens tunga tåga.
Det visar sig, trots ny kostym, en ny färdplan och ett bättre namn, att det här precis samma gamla strunt. Oavsett hur snabbt det går måste man ändå stoppa vid rödljusen. I slutändan är resultatet förvillande likt summan av dess delar. Det går så trögt, det går så trögt. Det här håller inte Sverige... Malmö-Expressen är årets STORA STORA besvikelse.

I vinnarhålet för guldspaden!

Malmö-nivån

I Malmö gör vi inte som i andra storstäder, visst, vi hoppar på tåget... men vafan man skall väl ha tid att slappa lite också.
Senaste trenden; Urban Gardening:

TAGET!

Tack för uppmuntran SVT!

Bättre förr eller?

Fatigue

Efter en längre tid av likgiltighet och uppåtgående fann vi vårt samvete. Vi engagerade oss, verbalt, i alla de problem och orättvisor vardagen generöst öste över oss. Källan till vårt dåliga samvete ryckte närmare och närmare, vi var så arga! En smärta växte i magtrakten och vi tänkte nog att nu var det snart dags för revolutionen. Så visar det sig, en dag, att smärtan bara var luft som vi svalt under alla hetska diskussioner, och den rinner ur oss i en lång fis. fssssssssssssssssss... Tomma står vi utmattade och oförmögna att ta in mer. Vi försöker tafatt formulera oss igen, men smärtan är borta och resultatet vacklar. Vi fyller ut sidan, men likgiltigheten lyser igenom:

...och daniel brast ut i sång

...
Do what you gotta do
Come on back and see me when you can
Do what you gotta do
Come on back and see me when you can
Just do what you gotta do