-Jag tror jag går nu, sa jag.
-Vaddå trött? Frågar chefen
-Jag vet inte, jag blev det nu. Jag blev trött. Sen kom jag att tänka på att det är en grej jag måste göra. Så jag drar.
-Ok, fast jag tror inte du kan dra bara sådär. Vi är ju mitt i ett jobb! Ett skitstort jobb dessutom
När jag vände mig om och gick kunde jag höra chefen prata med mig, lite högre ju längre bort jag gick. Solen sken på mina fötter när jag öppnade dörren och det blev varmt på tårna. Jag tog ett steg ut och blev varm i ansiktet.
Cykeln stod i en vattenpöl men marken var torr och matt, bakhjulet lämnade en svart orm på trottoaren när jag for iväg. Bromsarna funkar fortfarande inte, jag inte haft lust att laga dem, men idag ser jag mig inte behöva bromsa så det är bara att åka.
Det är inte länge sen det var sommar men jag ser att det inte är det längre eftersom löven på lönnarna är röda och löven på lindarna är gula och löven på marken är fler än de på träden och jag tänker att tiden har gått fort. Att det har gått fort och jag tycker om när det går fort och att jag att jag aldrig är rädd att komma fram för tidigt så länge jag har någonstans att åka.
På perrongen ser jag folk jag känner igen och jag tittar ner i marken och jag ser inte dem längre, jag ser marken och de ser inte mig, de ser någon annan med en stor ryggsäck av canvas och tuppkam som står före mig i kön. jag tror att han är tysk och att han lyssnar på punk, att han i tyskland läser till socionom och vet att den dagen kommer då han måste klippa av sig tuppkammen för att få ett jobb, han har accepterat detta, men än är han bara en välfriserad utbytesstudent på väg hem eller bort eller så har han bott i en kommunal källare sedan terminsstarten men just fått en studenlägenhet i burlöv och det är därför han är så glad och tuppkammen är så blank.
Biljetten är billigare än jag trott och det nöjer mig att jag har råd att ta bussen när jag kommer fram till amerikat. Jag skall ta bussen till berget och till sjön och till floden och jag skall ta bussen till folk jag känner och helt nya människor som jag aldrig sett förut och antagligen aldrig kommer att se igen.
Tåget puffar oroligt och de säger något obegripligt i högtalarna men jag förstår att det är dags att kliva på. Jag har min kudde med mig för tåget till amerikat är långt och har lång väg att åka. Detta kan ta en stund tänker jag när jag knyter upp skorna men tar inte av dem för mina tår är varma och luktar säkert inte gott, det är bättre att gradvis släppa ut dem i luften.
Iväg bär det till slut och jag känner livet och stillheten åter finna sin plats i mina trötta armar och inälvor.
Iväg bär det med hast, jag har ett valnötsträd att sparka på och en segelbåt som måste snarastbör sittas i när löven faller på sjön och farbror berättar och styr
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar