hemledes

kapitel 1
Det var lite halvtaskigt väder, den här helgen som gick, och plötsligt stod man som ett frågetecken i höstrusket. Här har man ju kavajat på sedan dagar och veckor och nyklippt som jag är kan man se att jag fått lite färg, både i nacken och lite längst upp på pannan, där man kan se en tydlig "skugga" av den vitaste vinterhud skina. Inget väder för att sitta korsbent på möllan och dricka folle tills tuppkammen trillar av, konstaterade jag kallt och ringde hästtjejen. 

Hästtjejen hade planer såklart, ett skåp av bestämda mått skall inhandlas. Gammalt skall det vara och gärna rymma både servis och handdukar som skänkts och därför inte kan kastas. "Jag har en bil", ljög jag snabbt och lånade firmabilen. En elegant fransktillverkad sak med dubbla ask-koppar och ett ljudisolerat bagageutrymme. "Jag känner till varenda loppis i skåne" ljög jag vidare och styrde med en hand högst på ratten och den andra på taket mot min förlovade barndomsårs hemtrakter. jag märkte direkt att hästtjejen var imponerad av min kör-stil och såg bara milt illamående ut när jag swischade genom den ena skånska lant-rondellen efter den andra. En åker, två vägar som möts och en rondell, det är allt som krävs för att kalla det hemma.

Loppisar är lite av min specialitet och det var svårt att låta så m

ånga godbitar stå orörda på hyllorna till någon annan mer ekonomiskt stadgad loppletares gagn.(jag lyckades dock lura till mig en tjuga och två tior från hästtjejen för att köpa en cocktail-shaker som säkert har mycket historia). Bland annat var jag i timtal bitter över att jag inte slog till på den här guldklimpen:

kapitel

Efter att snabbt ha avverkat ett betydande antal loppisar, kanske fyra, kände jag att mat-och-sov-klockan klämtade, och nej, den har ingen snooze-knapp. Dags att söka föda. Vanligtvis brukar jag vara bra på att hitta mat, men nu kände jag att jag var ute på okänt vatten, dagen hade för oss så långt från mina kända marker som till marieholm.

Jag kände direkt att den enda som visste på bot vad Rödvinspoeten, som av oförklarlig anledning representeras av ett "D" i min telefonbok.

Efter en stunds konfererande i bilen, och ett antal frågor som inte fick svar, då rödis var så bakfull att hjärnan bara opererade i tvåtakt, kom vi fram till att det finns ett fik i eslöv. Jo, någonstans i centrum resonerade vi, kanske vid torget. En bestämd känsla av att där finns ett fik. Eslöv it is, håll hatten sa jag och refererade såklart till min egen järn-keps.

Man minns ju eslöv, det gör man, men ändå inte. Minns man att där finns ett fik vid torget eller är det bara ett generellt antagande eftersom eslöv också har en del tanter och gubbar som en gång i månaden får pengar på fickan.

Vi hittade fiket men efter en så lång bilfärd sa min mage mig att det var något mer än ett wienerbröd och en kopp cowboy-kaffe jag behövde. Rädd att bli upptäckt var jag, det skall ni veta. Eller än värre AVSLÖJAD. Förbi torget gick, ja vi var så illa tvugna, och jag väntade mig att närsomhelst bli påhoppad av något märkligt väsen som inte ätit rätt sen matsalpersonalen tryckte en hjälplös hjärpe på tallriken i åttan. Men döm om min förvåning när torget var fullt av folk. Säkert 100 pers! "40 pers" hävdade   hästtjejen snabbt och jag gav mig. En stor scen hade smällt upp på kullerstenen och en ljudanläggning med flera olika element basunerade olika främmande toner över staden. "Byn", rättade hästtjejen snabbt och jag gav mig.

Det var en spektakulär syn, fem unga tjejer med palestinasjalar utförde en kosackdans till arabiska toner. (Obs, detta är författarens analys) Efter sjalarna kom några snubbar med trummor och trumma de kunde de. Jag lutade mig mot hästtjejen och viskade försiktigt, jag tror tamejfan det är ett kulturevenemang vi snubblat över.

Glada i hågen gick vi till stället med bästa utsikten över torget, för att föda min figur och samtidigt beskåda det rara fenomenet. 

Tinas hette det ett tag, Tuttas hette det kanske ett ännu mindre tag och Empieza eller Empreza eller så heter det nu och har antagligen också gjort det... ett tag. På logon stod det mexikansk grill. Men på menyn stod som väl var inga burritos att finnas, utan olika asiatiska woker och grekiska sallader och potatisar och pizzor. En potatis ville jag ha, "En potatis vill jag ha" sa jag följdaktligen till mannen bakom disken.

vi satte oss vid fönstret och tittade ut, även in lite grand, för det är som en del av mitt jobb. Så här fint har det blivit:

ja fullt av folk var det kanske inte, men det var å andra sidan torget.

Solen kikade snart fram och vi såg två raggarbilar köra runt torget ett antal gånger, en av dem fylld till bredden av matglada damer i fyrtioårsåldern(rimligt antagande för de som var där). 

På torget såg vi nu, då vi endast hade utsikt mot baksidan av scenen, att massor av folk klätt ut sig för att uppträda, där fanns indianer, presbyterianer och några lättklädda tjejer som jag snabbt identifierade som town trash. "svenne-magdansöser", rättade hästtjejen mig snabbt och jag gav med mig direkt. Jag försökte filma lite diskret för framtida referenser och jag lyfte inte ens kameran från bordet men jag blev ertappad och tittade istället resten av lunchen på min potatis som fått en märkligt seg skydds-hinna innanför skalet som följd av att ha spenderat en god kvart i kraftig strålning. Maten var fantastiskt upplagd och vi satt säkert kvar en kvart efter att kaffet tagit slut och bara njöt. Vilken dag, vilken stad! tänkte jag och i mitt huvud rättade jag mig själv snabbt