Killar vågar inte stöta på mig

Jaa, eller lite mer troligt Sanna: VI VILL INTE!!!

Festivitus finalis, merci merci

Band sökes

Hej! Jag söker sveriges cooooooooolaste band inför min kommande sverige-turné.

Du är: över trettio, går hem hos "kidsen", kan dansa på platsen med stängda ögon, gillar att festa och att klä ut dig i olika coola kläder.

Jag är: Över trettio, går hem hos "kidsen" (öööh, JA!), kan dansa på platsen, gillar att festa och tycker själv att jag är minst lika mycket kung som Elvis!!!!!!!!!!!!!!!!!

Passar detta in på dig? Ring min coola agent!

/Moneybrother

SMS korrespondens mellan syrrorna

Från: Jenny Kallur
Till: Sanna Kallur

Fan vad synd syrran! Att trilla på det första hindret va?! Ååååååååååååh vad störigt!! Attans.

Kram kram Jenny

MALMÖFESTIVALEN!

Folk antingen älskar den eller hatar den, Malmöfestivalen. Jag tillhör den förstnämnda. Nu ska jag berätta varför.

Festivalen håller nämligen Malmöborna på mattan så att säga. Ungefär samtidigt som den första uppkastningen 19.00 bestående av hallands fläder / kinesisk kräfta på stortorget vaknar Malmöborna så smått ur sin hybris.

Just det tänker de, fan Malmö är ju fortfarande en liten stad. Det är kanske lite dumt att döpa Davidshall till SoDo och det var ju djävligt korkat att äta den där middagen i parken för 1200 spänn. Allt blandas ju ändån i slutändan, haha. Nej nu tar vi en öl och sen kollar vi på MFF och sen är det ju måndag och då letar vi upp hojen på gården och cyklar ner till Kockums och där stämpar vi in så det står härliga till. Uppvaknandet kommer som ett brev på posten varje sensommar, och brevbäraren heter Jhonny.

Jhonny är 46 år och fetlagd, bor i Rydsgård med sin familj, en hederlig härlig snubbe men en vecka om året ja då släpper han loss lite kan vi säga. Man kan säga att Jhonny blir ett litet härligt svin och det är Jhonny som bokstavligen pissar på alla malmöbor just denna veckan. Men jag ger honom det.

Det kan ju låta som om jag är bitter och cynisk här men tvärtom.

Om vi lägger ner festivalen tror jag att det kommer hända hemska saker runt om i Mellanskåne. På fullt allvar. Och Malmö behåller ju sin härliga mentalitet tack vare Jhonny.
Sluta sura, du bor i Malmö, gilla läget, nu ska jag äta langos

Marsvins debaclet: del 1

Det började med en kväll i baren. D och jag pratade sommar och semester.
- det är ju bara ett problem, mina marsvin säger D.
- dom tar jag. Inga problem, säger jag och tänker att snart är det dags att beställa en öl till.
Två veckor senare ligger jag och sover på soffan när mobilen plingar,
”du tar mina svin som bestämt va?”
”ja inga problem” textar jag och tänker att snart är det nog att byta till sängen.
Efter ytterligare någon vecka plingar mobilen till igen,
”du kommer hem tills den 28 och tar svinen va?”
”är inte hemma förräns den 3 men då tar jag dem!” textar jag och kisar upp mot Pietra Major 1500 m upp. Dit ska jag imorrn tänker jag.
På landvetter meddelar M att marsvinen nu finns att avhämta snarast på slussgatan. Och det brådskar verkar det som. Jag släpper ner mobilen i fickan och skall precis börja fundera på om det går räls från landvetter till stan, de har ju räls överallt häruppe, när jag plötsligt inser vad som har hänt. Jag skall passa två marsvin i en vecka. Man kan väl beskriva det hela som en lång seg process där jag nog tänkt att det hela är ett skämt ändån i slutändan och att det här det är kul det. Men Pacta sunt servanda och allt det där andra, jag gillar ju marsvin!
På tåget ner strax innan Möndal börjar jag lite trevande förhöra mig om hur A ställer sig till det här med att passa George och Bumpa, ja så heter dom, hypotetiskt alltså. I höjd med Varberg har jag konstaterat att semestersverige är vackert i början på Augusti och att A tycker marsvin är en djävla avart som man borde ha tagit bort för länge sedan och om hon ser George & Bumpa i sin lägenhet tänker hon döda dom och sen lite senare mig

när tomheten kom del 1

På väg hem från jobbet sköljde tristessen över mig. Jag tittade på ett avsnitt av Deadliest Catch och konstaterade att det var ett mycket trevligare program med skotsk voice-over som det är på den norska versionen än den amerikanska rösten som förtäljer den rafflande historien i amerikat. Lite förvånande var detta andra avsnitt ganska likt det första avsnittet. Trötta män i olika åldrar halkar runt på ett båtdäck utan att sova medan havet oförtrutet sköljer över dem. Det ser härligt nedbrytande ut. Men trots detta kände jag mig likgiltig inför den restrerande delen av min dag som skulle vara mitt ostron. Jag tänkte fan, man skapar sin egen lycka, eller hur? och jag gick ner till affären för att köpa mig en ny tandborste. 

Direkt när jag klev in i den lilla affären på hörnan såg jag att stället med tandborstar av en modell men flera olika färger var glest. Inombords rusade jag för att hinna före alla andra spekulanter på tandborstar denna kväll. Det var ingen annan i affären insåg jag när jag gjorde en mental handbromssväng på det rutiga plastgolvet och svängde in i gången med tvättsvampar, toapapper, blyertspennor och tand-tillbehör. Med van hand rotade jag genom de kvarvarande borstarna, och till min lättnad fanns där en blå medium kvar. Jag log stort mot mannen bakom kassan som svarade med en snabb blick över glasögonskalmen för att sedan fukta fingret och vända blad i sin utrikiska blaska. På vägen mot kassan plockade jag på mig lite nyponsoppa och glass. För att ha en ursäkt om någon skulle stoppa mig på gatan, "varför går du här med en tandborste?"kan de fråga "du förstår, jag har tänkt äta glass ikväll"skall jag då snabbt svara. Man vill ju inte verka präktig

Precis innan jag skall dra mitt kort tar jag en pingvin-pinne från burken vid kassan, som jag alltid gör. en klassiskt svart med vitt i mitten. Det är en fälla, det vet jag, men jag går i den, om och om igen.

Väl hemma känns det lite bättre, kvällen känns mer hoppfull nu.

Stolen knakar blygt när jag lutar mig lätt bakåt och betraktar mitt köp som lagt sig till rätta bredvid tangentbordet. Den är blå, jag tar alltid den blå. Det är sådan plast som är lite metallic, men inte helt jämn i färgen. Den påminner om blå flytande tvål tänker jag mig. Så sitter jag så en stund och tittar på tandborsten. Många faller för frestelsen att köpa någon modern tingest med flera olika sorters borst och olika rörliga delar. För min del, när det kommer till munhygien är det enkelhet som regerar har jag bestämt.

WAR IS ON

Idag hände det. Efter att vi ätit en god frukost tog jag på mig att röja undan i köket. A reste sig och gick bort från bordet men stannade efter några steg och vände sig om. Från den glada och lättsamma stämningen under frukosten syntes inget längre i hennes ansikte. Hon tittade med en allvarlig blick på mig som om hon skulle berätta något helt fruktansvärt världsomkastande. Jag tänkte att nu är det kört och stålsatte mig för det värsta.
- du måste göra det snart för att Rötmånaden har börjat.
Det var henens ord. Sedan vände hon och gick.
Nu kan man tro att jag drog en lättnadens suck. Världen skulle förbli den samma för mig. Nej. Det finns nämligen en sak som får räntehöjningar, inbrott, en stundande lågkonjunktur och norska kräksjukan att framstå som triviala orosmoln. Det är rötmånaden som är det stora hotet mot familjen Roos. Och nu har den alltså kommit igen. Men jag är beredd.

1-0 till mig.