and then the belt

min chef, tillika den enda britten i den brittiska puben, hade alltid lite grus i ögonen när han kom till jobbet. Försiktigt krafsade han med fingret i ögonvrån, gapade lite halvt, som om han verkligen koncentrerade sig. "what the fuck is this 'bout you wearing t-shirts under your work-shirts?! it doesnt work like that aawight? Look, if youre wearing a t-shirt under your shirt you neeeeed to close it all the way up, i cannot stress this enough. Dont leave your shirt open unless youre ready to do it like this!" med en förvånansvärt snärtig handrörelse knäppte han upp den översta knappen på skjortan och blottade lite för mycket av ett väldigt hårigt bröst. Jag höll mig snabbt för munnen för att inte kräkas, bristen på självdistans låg tung och trögflytande som thamesen själv i hela rummet. "mhmm, that's right, and do buy a belt as soon as you can mate"

Så ut i staden begav jag mig, på jakten efter ett skärp. Detta mytomspunna verktyg som jag aldrig använt till annat än att hänga en Erik Frost-dolk i. Billigt skulle det vara också. Jag gick såklart till gapen där jag köpt mina fula byxor ett par dagar tidigare(that's right, i got the gap-ass!). Snabbt konstaterade jag att skärp generellt är fula och uppseendeväckande, men jag köpte ett för fyra pund, det var kantigt och halv-diskret. Hemma snodde jag läderremmen runt midjan och poserade framför spegeln. Nej, sa jag till mig själv, det här går inte. Mitt byxskrev ser ut som en ledsen häst. Skärpet blev liggandes i min väska under resten av min vistelse i london. Jag har inte tänkt mer på det här tills för en vecka sen när jag var i milano med mina nya byxor. Plötsligt slog det mig, de här byxorna är för stora och behöver ett skärp. De satt för långt ner, nuddade nästan marken och min hållning blev lidande. Dagen efter smet jag från mitt resesällskap när de gick för att ta sin siesta. Jag sprang gata upp och gata ner, blicken flackandes och andningen tung. Jag har inte mycket tid nu tänkte jag. Till slut såg jag en väskaffär med mängder av eleganta läder-väskor och en hink med paraply. De hade skärp! och var bättre köpa ett franskt läder-skärp än i italien? Pierre, hette mitt skärp och det satt som en smäck. Helt plötsligt förstod jag det där jag saknat så länge. Jag rätade på ryggen, byxorna satt kvar, tog ett par steg. Nej, jag behövde inte stanna och dra upp dem, TROTS att jag tyngt ner byxorna med nyckelkortet till hotellrummet. Fantastiskt, sa jag högt och drog till mig blickar. Det här är början på en ny era, tänkte jag. Jag krafsade  mig lite snabbt i ögonvrån och utan stanna eller tveka på målet knäppte jag upp en knapp till på skjortan och lät tre svarta hårstrån möta solen vid medelhavet. En ny era, sa jag lite för högt för mig själv...