missförståndet

Där låg han igen och skedade bakfyllan, murre hade haft en blöt kväll och nu fick han ingen ro. Men det var inte bara murre som inte var på topp, även bakfyllan hade börjat känna av kval och misstro. Visst, murre skulle aldrig vara otrogen, scout som han är, men varje gång de låg där tillsammans i morgonljuset fick bakfyllan en känsla av att det inte var henne som murre egentligen ville ha. "ååååh, jag vill dööö" kunde det låta... "döden, vart är döden, jag längtar efter döden!" kunde han säga halvt sovande med torkat saliv i skägget.

Så bakfyllan beslutade sig till sist för att göra det enda rätta och låta murre gå vidare, det var ett beslut som bara hon kunde ta. En söndagmorgon knackade hon på dödens dörr:

-jag ger mig, du vinner, sa bakfyllan, det är inte mig han vill ha

döden, som just vaknat, förstod hur det låg till och försökte inte ens dölja sanningen

-det är sant, jag har ofta krupit nära murre och andats honom i nacken så att fjunhåren blir vita av frost, han står mig närmare än jag vågat erkänna, erkände döden och försökte möta hennes blick

-när vi ligger där tillsammans om morgonen så är det bara dig han tänker på, jag skulle tillochmed kunna säga att han verkar lätt obekväm i mitt sällskap, bakfyllan trevade på de sista orden, även om hon vetat en längre tid gjorde det ont att säga det högt

-men, det är inte som du tror, sa döden, jag tror vi båda är på väg att begå ett ödesdigert misstag. Ty även jag har haft mina tvivel och känt att det är någon annan han hellre skulle vilja spendera sina kvällar med. Jag tänkte precis gå hem till dig och säga som det var, att det är dig han älskar. Varje kväll när jag skrider in i rummet och försöker komma honom nära, när vi äntligen är ensamma, sträcker han sig direkt efter flaskan! Han dricker sig redlös och går hem till dig innan dagen gryr. Du förstår hur det känns för mig! även döden darrade på rösten och under huvan kunde man kanske ana något fuktigt i ögonvrån

-hur skall vi då lösa vårt dilemma!? Kan det vara så att han har känslor för oss båda? frågade bakfyllan

Det verkar inte bättre...

Döden som såg möjligheter där andra ser hinder föreslog kvicktänkt:

-Jag är ju nattmänniska, jag har nästan bara ork för murre på kvällen, det är ju därför vi aldrig träffas. Du är mer av en morgonmänniska, om jag förstått det hela rätt. Kan vi inte dela på honom?

Bakfyllan tänkte efter och svarade:

-Jo, så får det bli! Jag orkar ändå aldrig stanna uppe längre än till middag. Tänk vilken tur att jag samlade mod och knackade på din dörr!

Och så levde de lyckliga resten av livet, alla tre.